Staldgården i Kolding ligger precis intill Koldinghus, mitt i stadskärnan. Från början var byggnaden slottets ekonomibyggnad, där man tog hand om allt det praktiska kring den dagliga driften, från förråd och förnödenheter till djurhållning. I dag är Staldgården en del av Museum Kolding och rymmer flera olika utställningar, men det är framför allt berättelsen om den tyska ockupationen som gjort museet känt.
Mitt besök började med en kopp Rigs, kaffesurrogatet som många drack under andra världskriget när riktigt kaffe var ransonerat och svårt att få tag på. Drycken gjordes oftast av rostad spannmål eller cikoria och har en mjukare och rundare smak än vanligt kaffe, utan samma beska. Det var ett fint sätt att få en känsla för vardagen under ockupationen och de kompromisser människor tvingades leva med.
Under krigets sista år hade Gestapo sitt regionala högkvarter på Staldgården i Kolding. Härifrån ledde de verksamheten i södra Jylland och Sønderjylland. Många danska motståndsmän fördes hit för förhör och utsattes i många fall för tortyr innan de skickades vidare till fängelser eller koncentrationsläger. Det är den historien som utställningen tar sin utgångspunkt i.
I stället för en traditionell genomgång av historiska händelser bygger utställningen på personliga berättelser. Besökaren får följa verkliga människor, både motståndsmän och personer som arbetade för Gestapo, och se hur deras liv flätades samman under ockupationen. Det gör upplevelsen ovanligt stark och ger en djupare förståelse för de svåra val många tvingades fatta under ständigt hot mot sina egna liv.
Den mest gripande delen av besöket är utan tvekan Zelle II, en av de celler som Gestapo inrättade på Staldgården och den enda som fortfarande finns bevarad i Danmark. Det var här motståndsmän satt och väntade på förhör, och några av dem ristade in sina namn i väggarna medan de väntade. De spåren finns fortfarande kvar och gör historien påtaglig på ett sätt som är svårt att värja sig mot.
Upplevelsen i Zelle II förstärks med ljus och ljud. Man sitter i mörkret medan berättelserna, berättade i första person, långsamt tar form runt omkring en. De tre olika berättelserna ger var sitt perspektiv på rädslan, ovissheten och de människoöden som utspelade sig här. Det är ingen lätt upplevelse, men ett oerhört starkt sätt att skildra hur det kan ha varit att sitta där. Jag lämnade museet med en betydligt djupare förståelse för vad motståndsmännen faktiskt utsattes för. Själv satt jag med en klump i halsen när ett av berättelseförloppen avslutades med texten till Kaj Munks Den Blå Anemone.
