För några veckor sedan fick jag möjlighet att äta på Noma. En annan bloggare från Dubai och hennes man hade nämligen en bokning för fyra personer en lördag kväll och behövde två till. Om jag var intresserad? Självklart.
Jag har länge velat prova Noma, men det är ganska mycket jobb att få tag på ett bord, och jag är lite lat av naturen. Jag älskar bra mat, men jag är inte fanatisk, och om det kräver särskilt mycket mer än ett telefonsamtal eller en onlinebokning några dagar i förväg brukar jag ge upp.
Menyn bestod av 18 rätter den kvällen vi var där, men eftersom jag inte är någon större vän av maratonlånga blogginlägg har jag bestämt mig för att bara nämna de rätter som verkligen stack ut. Det finns bilder på de flesta rätterna i inlägget, så om det är något du är nyfiken på är det bara att fråga i kommentarsfältet.
Den första förrätten var fermenterade vilda plommon med nyponrosor. Det smakade både salt och syrligt och påminde mest av allt om en stor, platt japansk umeboshi. Fermenterade plommon kan vara ganska överväldigande om man inte är van vid smaken, men jag gillade verkligen rättens rätt fram, nästan lite kaxiga karaktär.
I Danmark älskar vi ju färskpotatis, och de nya danska potatisarna på Noma var som små gyllene pärlor. De låg vackert inlindade i ett blad av något slag och var utan tvekan kvällens vackraste rätt.
Det var sparrissäsong, så självklart fanns både grön och vit sparris på menyn. Den delikata vita sparrisen serverades vackert inramad av svarta vinbärsblad och smakade exklusivt och elegant.
Den gröna sparrisen var toppad med tång och såg också fantastisk ut. Jag tror att jag känner en eller två vegetarianer som skulle fälla en liten tår bara av att se den här rätten.
En av de mer konservativa rätterna på menyn var den rostade oxmärgen som serverades med salladsblad så att man kunde göra sina egna små oxmärgswraps.
En person vid bordet sa att detta utan tvekan var kvällens minst sofistikerade och minst experimentella rätt, och det stämmer säkert. Men den smakade helt fantastiskt och var definitivt en av mina favoriter. Kanske är det bara jag som inte har en särskilt sofistikerad smak.
En annan av mina favoriter var strimlorna av marulklever som såg ut som orange tagliatelle. Den serverades iskall och vi blev uppmanade att äta den direkt. Den kalla, krämiga levern tillsammans med det spröda rostade brödet var överraskande och helt otroligt gott.
Vi åt också en gammal Molboøsters, Vi åt också en gammal Molboøsters, och personalen berättade att man kunde uppskatta musslans ålder genom att räkna ringarna på utsidan av skalet. Jag tror att mitt var över hundra år gammalt och jag kände mig faktiskt lite sorgsen när jag åt det. Tänk att ha överlevt i mer än hundra år i tuffa hav, bara för att bli uppäten av mig. Stackars mussla.
När jag först såg skogsbottendesserten var jag skeptisk. Det finns ju så mycket gott man kan täcka med choklad, så varför i all världen skulle man chansa på mossa och svamp?
Det visade sig dock att idén inte alls var dum och faktiskt väldigt god. Jag kan dessutom meddela att mossa med choklad smakar som gigantiska Maltesers. Den intensiva svampsmaken fungerade också förvånansvärt bra tillsammans med chokladen.
Maten på Noma kostade 1700 kr och eftersom jag skulle köra tillbaka till mina föräldrar i Jylland efter middagen beställde jag dessutom en juicemeny för 700 kr med olika sorters gröna juicer. Jag tyckte att de smakade ganska lika, antingen lite äppleaktigt eller lite grönkålsaktigt, och jag ångrade lite att jag inte hade ordnat transport så att jag i stället kunde ha valt vinmenyn.
Strax efter middagen var de flesta rätterna bara ett lite suddigt virrvarr av blommor, blad och mossa i mitt huvud, och om jag ska vara helt ärlig kändes det mest som om jag hade tuggat mig igenom en villaträdgård. Jag försökte gå igenom alla rätter från början till slut med hjälp av menyn vi fick och mina iPhonebilder, men det kändes fel att dissekera varje rätt och analysera alla ingredienser i detalj.
I stället tog jag ett steg tillbaka och funderade över helhetsintrycket. Noma rör sig någonstans i gränslandet mellan mat och konst och middagen lämnade mig faktiskt med ungefär samma känsla som när jag besöker MoMA i New York. Det finns saker jag inte riktigt förstår, men också element som får mig att tänka och gör mig nyfiken på mer.
Jag gillar verkligen Nomas experimentella anda, något vi fick en ännu bättre känsla för under rundturen vi erbjöds efter middagen.
Vi träffade också René Redzepi och det var både surrealistiskt och ganska fantastiskt. Som en slags matgud dök han upp och berättade om Noma, ingredienserna och konceptet samt om en fruktansvärd restaurangupplevelse han hade haft i Dubai.
Det är svårt att tro att Noma nu har funnits i mer än tio år, för bakom kulisserna är stämningen ganska gräsrotsaktig med brainstorming-whiteboards och olika fermenteringsprojekt som står och puttrar.
Jag trodde egentligen att Noma skulle vara en engångsupplevelse, lite som en foodiepilgrimsresa som jag äntligen kunde bocka av från listan. Men ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag vill tillbaka.
Jag vill äta på Noma igen för att jag är nyfiken. Jag vill se vad som händer i detta matlaboratorium, även känt som världens bästa restaurang, och jag vill smaka resultaten av allt det som just nu utvecklas och förfinas bakom kulisserna. Om det bara inte var så dyrt och så svårt att få bord.
