Precis intill Meas Family Homestay och vävverkstaden ligger en skola som vid första anblick ser ut som vilken annan byskola som helst i Kambodja. Men bakom de enkla träbyggnaderna döljer sig så mycket mer än klassrum. Här arbetar man målmedvetet för att ge barn och unga möjligheter som många av dem annars aldrig hade fått.
Skolan grundades för nästan 20 år sedan av Siphen Meas, som är moster till Linda Meas, en av personerna bakom Meas Family Homestay. Siphen bor numera i USA, men hennes hjärta har alltid funnits kvar i Kambodja. Hon såg hur många unga, särskilt flickor, slutade skolan redan efter årskurs 9 eftersom de saknade både möjligheter och stöd för att kunna fortsätta sina studier. Därför grundade hon skolan med ett tydligt mål: att ge barnen hopp och nya framtidsmöjligheter. Hon gav den namnet Hope for Happiness.
Sedan dess har skolan vuxit i takt med de andra projekten i byn, bland annat vävverkstaden. Under coronapandemin fick skolan stöd från Barbara och Pattie i Kanada genom Banyan Organization, som också samarbetar nära med Linda Meas familj. Tack vare det stödet har verksamheten kunnat byggas ut ordentligt.
I dag har skolan över 200 elever från årskurs 5 till 12. Eleverna kommer till undervisningen på eftermiddagarna när den ordinarie skoldagen är slut. Tre lärare och en bibliotekarie ansvarar för undervisningen, som omfattar betydligt mer än de traditionella skolämnena. Eleverna arbetar även med datorer, kommunikation, kritiskt tänkande och emotionell intelligens. Målet är att ge dem kunskaper och verktyg som de har nytta av både i sina fortsatta studier och senare i livet.
Jag besökte skolan en eftermiddag i juni, och redan när jag kom in på området möttes jag av massor av leende barn. Det var aktivitet överallt. I klassrummen satt eleverna djupt koncentrerade på dagens lektioner, biblioteket sjöd av liv och ute på skolgården ägnades rasten åt bollspel och lek. Stämningen var varm, avslappnad och fylld av energi.
Det som gjorde allra störst intryck på mig var elevernas nyfikenhet och engagemang. De verkade verkligen glada över att vara där och ivriga att lära sig så mycket som möjligt. Det märktes tydligt att skolan är mycket mer än en plats där man lär sig läsa och räkna. Den fungerar som en trygg samlingsplats där barn och unga möts av uppmuntran, höga förväntningar och en övertygelse om att också de kan lyckas. Att inga drömmar är för stora.
Tillsammans med Weavers Project erbjuder skolan dessutom ett Pay It Forward-stipendium som finansierar en fullständig universitetsutbildning för mottagaren. Hittills har tre unga kvinnor tagit examen genom programmet, både på kandidat- och masternivå. För en liten by som Prey Theat kan en sådan möjlighet göra enorm skillnad.
Det var svårt att inte smittas av den positiva stämningen. Energin och framtidstron gjorde ett starkt intryck på mig. Om barnen jag träffade i Prey Theat representerar Kambodjas nästa generation ser framtiden verkligen ljus ut.
