Ett av mina tidigaste barndomsminnen av ost är från ett besök vid en ostdisk på en marknad, där en bit kumminost på något sätt hamnade i min mun. Jag minns fortfarande den skarpa smaken och kväljningen som kom direkt efter. Ett annat barndomsminne är när min pappa släpade hem en kylväska full med riktigt illaluktande ostar från en bilsemester i Frankrike. Inget av det gjorde direkt underverk för min relation till ost, och det skulle dröja många år innan jag kände för att ge den en chans igen.
Det började i tonåren, när jag så smått började äta lite fetaost i salladen. Det var den sortens salladsost som görs på komjölk och som väl egentligen inte ens får kallas feta längre. Senare blev det ost på pizza och lite smält ost i en varm macka då och då, och länge räckte det gott för mig.
Under studietiden lärde jag mig att äta oliver och ansjovis, och någon gång fick jag för mig att det kanske var dags att lära mig äta ost också. Jag bjöd därför hem mina vänner på ostkväll, där alla skulle ta med sig en ost, och sedan var det bara för mig att börja provsmaka.
Det blev ingen större succé. Jag lärde mig att äta parmesan, och Philadelphia cream cheese var också helt okej, men däremot blev jag rejält avskräckt av en gammal Stilton. Efter det dröjde det länge innan jag kände för att vidga mina ostvyer igen.
Men någonstans i slutet av 20-årsåldern hände något. Nyfikenheten tog gradvis över, och jag började återigen smaka på olika ostar som kom i min väg. Jag upptäckte att brie och camembert faktiskt var riktigt gott, så länge de inte var för mogna, och när en väninna bjöd på små bröd med varm getost tyckte jag att det var bland det godaste jag hade smakat.
Min ostrepertoar växte sakta men säkert under 30-årsåldern. Manchego, gruyère, emmentaler och Vesterhavsost tillkom, och i början av 40-årsåldern hade även ett ganska bra urval av specialostar letat sig in på listan över Saker Sanne Gärna Äter.
Det finns fortfarande vissa ostar som jag numera har insett att jag aldrig kommer att lära mig äta. Ost som luktar för mycket är helt enkelt inte min grej, och de flesta blåmögelostar tycker jag smakar penicillin. En tjock skiva ost på rågbröd kommer heller aldrig att bli något för mig.
Kunik, min stora kärlek på ostfronten, upptäckte jag för några år sedan i New York. Kunik är en amerikansk triple crème-ost från Nettle Meadow i delstaten New York. Den görs på getmjölk och grädde från Jersey-kor och har en mjuk, vit skorpa. Kombinationen av getmjölk och grädde ger en väldigt krämig och fyllig ost, men utan den kraftiga getsmak som vissa getostar har.
Jag älskar den. Den är mjuk och krämig och har massor av smak, men utan att vara skarp eller lukta för mycket. Jag tycker att den är fantastisk på goda kex eller ett riktigt bra knäckebröd, och om jag bara fick äta en enda ost resten av livet skulle jag utan tvekan välja Kunik.
A Good Tapas Board Makes Everything Look Better
