Steve: Jag växte upp i östra Pennsylvania, strax utanför Philadelphia, och det betyder också att jag växte upp med scrapple. Det stod på frukostbordet hemma och fanns på menyn på de lokala diner ställena. När man beställde frukost lät frågan nästan alltid likadant: “Vill du ha bacon, korv eller scrapple till äggen?” Det var helt vanlig, bra vardagsmat.
Det var först många år senare som jag insåg att inte alla vet vad scrapple är, och att många rynkar på näsan när de hör vad det består av. För den som inte känner till rätten kan scrapple faktiskt låta lite oaptitligt. Det är en slags köttfärslimpa gjord på rester av fläskkött, majsmjöl och kryddor. Man köper oftast scrapple som en fyrkantig block som skärs i skivor och steks i panna tills den får en krispig yta medan mitten fortfarande är mjuk. Scrapple delar verkligen folk i två läger. Antingen älskar man det, eller så tycker man att det låter helt fruktansvärt. I min familj tillhör vi utan tvekan den första gruppen.
Scrapple har sitt ursprung hos Pennsylvania Dutch, tyskspråkiga immigranter som slog sig ner i Mid Atlantic området för flera hundra år sedan. Som i många jordbrukssamhällen gick inget till spillo. När en gris slaktades lades de bästa styckdelarna åt sidan och en del gjordes till korv. Resten av grisen, huvud, ben, puts och inälvor, kokades till en kraftig buljong. Ben och andra delar som inte gick att äta togs bort, köttet hackades eller plockades i mindre bitar och lades tillbaka i buljongen. Därefter reds det av med majsmjöl, kryddades och hälldes upp i formar. När det väl hade svalnat höll sig scrapple länge. Perfekt mat för sparsamma familjer då, och egentligen också nu.
Även om vi gärna vill tro det är scrapple inte helt unikt. I North Carolina finns livermush. I Ohio gör man goetta. I Skottland har man haggis. I Frankrike finns pâté och terriner. I Storbritannien och Irland äter man black pudding. Ingredienserna och tillagningen varierar, men tanken är densamma. Man låter inget gå till spillo och lagar bra, mättande mat.
Sanne är ju från Danmark, och första gången jag lagade scrapple till oss förväntade jag mig ärligt talat att hon skulle vara skeptisk. I stället kastade hon sig över det med god aptit. I Danmark har man leverpastej som både äts till frukost och på smørrebrød, så för henne kändes scrapple ganska logiskt. Hon var övertygad redan efter första tuggan och säkrade därmed en fast plats i min familjs hjärta.
Scrapple är inte heller något jag har lämnat bakom mig efter att jag flyttade från Pennsylvania. Det finns alltid minst ett block i frysen i min lägenhet i New York. Min bror i California har det i kylskåpet. Varje sommar när hela familjen träffas i Michigan har vi förstås också scrapple med i bagaget. Våra kusiner tycker kanske att vi är lite märkliga, men så är det bara.
I vår familj är scrapple inte bara mat. Det är en ständig diskussion. Är kalkon scrapple verkligen riktig scrapple? Vissa tycker det. Andra har rätt.
Ska skivorna vara tjocka eller tunna när de steks? Jag föredrar utan tvekan tjocka skivor. Jag vill ha min scrapple mjuk i mitten under den krispiga ytan. Min bror i California föredrar däremot tunna skivor, vilket gör honom både fel ute och en aning misstänkt. Han vill ha maximal krispighet och ingen mjuk kärna alls. Jag förstår honom helt enkelt inte.
En av mina söner äter inte scrapple. Som tur är har jag två söner. En av mina syskonbarn blev en gång påkommen med att hälla ketchup på sin scrapple. Det finns saker i livet man aldrig riktigt kan glömma.
I en familj full av scrapple entusiaster är det faktiskt lite riskabelt att steka scrapple hemma hos oss, för alla har en åsikt. Hur tjocka är skivorna? Är det rätt stekpanna? Ligger de för tätt? Är värmen för hög så att ytan bränns? Vände du den för tidigt så att den faller isär? Det karakteristiska fräsandet och den peppriga, kryddiga doften fyller snabbt köket med självutnämnda experter.
Cheesesteaks är kanske den mest kända rätten från Philadelphia, men för mig är scrapple själva hjärtat i vår matkultur. Det är något vi lagar, äter och diskuterar som familj, oavsett var vi träffas. Det är lika självklar del av Thanksgiving helgen som kalkonen och Eagles.
Så här är min lilla hyllning till scrapple. Den anspråkslösa och ofta missförstådda frukosten med krispig yta och mjuk mitt. Du behöver inte älska den. Men det gör jag.
