Hamburg har ett imponerande restaurangutbud, och jag hade spanat in flera ställen som jag gärna ville prova. Direkt efter att jag kom till stan satte jag mig därför ner för att boka bord. Till min stora förvåning visade det sig vara svårare än jag trott. Ingen av restaurangerna på min lista hade lediga bord inom överskådlig tid.
Då kom jag att tänka på en österrikisk restaurang, Bistrot Vienna, som inte tar emot bokningar utan släpper in gäster enligt först till kvarn principen. Det var min chans, och den tänkte jag inte missa.
Jag var därför där redan klockan 18.00, som kvällens första gäst. Köket öppnade först klockan 19.00, så jag beställde ett glas rött för att fördriva tiden. Jag satt dock inte ensam särskilt länge. Tjugo minuter senare var restaurangen full och det stod kö utanför.
Det verkade som att de flesta gästerna kände både varandra och personalen. Samtalen flöt mellan borden. En kvinna hade med sig sin hund, men det var lite trångt under det lilla bord hon satt vid. Några gäster vid ett större bord erbjöd att hunden kunde ligga hos dem, vilket både ägare och hund verkade nöjda med.
Alla var väldigt vänliga och pratade med mig på tyska. Jag tror att de tyckte lite synd om mig som satt där ensam, och några tyckte nog också att det var lite märkligt att jag fotograferade min mat.
Dagens trerättersmeny lockade, men jag var nyfiken på vildsvinsragun på à la carte menyn och bestämde mig för att beställa därifrån. Jag studerade den handskrivna menyn länge, men även om min tyska hade varit bättre är jag inte säker på att jag hade förstått så mycket. Jag trodde att min egen handstil var svår att läsa.
Till slut beställde jag Ferkelkopf Carpaccio. Carpaccio fungerar alltid. Jag visste inte vad Ferkelkopf betydde, men efter lite googlande insåg jag att det betyder grishuvud. Som tur var handlade det inte om rått kött utan mer om sylta i tunna skivor. Inte den mest estetiska rätten jag sett, men tryffelvinägretten och sellerin passade fint ihop med det tunna köttet.
Vildsvinet påminde mest om en viltversion av klassisk söndagsstek. Det var så mört att jag nästan hade kunnat äta det med sked. Ovanpå låg en stor tyrolsk knödel, en kokt bulle gjord på potatis, gammalt bröd, späck och lök. Jag är egentligen ingen stor knödelfantast, men tillsammans med ragun fungerade det riktigt bra.
Jag hoppade över dessert. Jag var för mätt, och med den långa kön utanför ville jag inte sitta kvar för länge. Jag bad om notan och gick vidare.
Det var en väldigt fin upplevelse att äta på Vienna. Trots all uppmärksamhet kändes restaurangen fortfarande genuint lokal. Är du i Hamburg utan bokning är det absolut värt att titta förbi. Kom när de öppnar eller var beredd på att få vänta.
Bistrot Vienna, Fettstraße 2, 20357 Hamburg
