Redan 2003 besökte jag Japan för första gången. Jag var där med min kompis Rikke, och på mindre än en vecka hann vi både festa loss i Tokyo, sova oss igenom en jordbävning och flyga upp till Sapporo för att hälsa på min vän Mari, innan det var dags att åka tillbaka till Danmark. Det var mitt första, något hektiska möte med Japan, och det var kärlek vid första ögonkastet.
Vi hade inte direkt gjort någon research innan vi åkte, så fråga mig inte hur vi överhuvudtaget lyckades ta oss från flygplatsen in till Tokyo. På den tiden var dessutom alla skyltar på japanska. Vi hade inte bokat något hotell heller, så när vi kom fram till Tokyo Station gick vi helt enkelt runt till hotellen i området och frågade om de hade något ledigt rum.
Problemet var att inget av hotellen ville låta oss bo tillsammans i ett dubbelrum. Två tjejer i samma säng? Det var tydligen helt otänkbart. Hotellen runt Tokyo Station var dyra, och vi reste med en ganska tajt budget, så vi hade verkligen ingen lust att betala för två separata rum. Efter vad som kändes som flera timmar lyckades vi till slut hitta någonstans att bo. Jag kommer inte ihåg vad hotellet hette, men rummet var mikroskopiskt och hade en våningssäng.
Och så har jag en liten bekännelse. Ni får lova att inte skvallra för tullen i Amsterdam. I Sapporo besökte vi en enorm japansk mataffär, och där fick jag syn på en hylla med japansk whisky i trelitersflaskor. En sådan gigantisk flaska japansk whisky var helt enkelt en alldeles för rolig souvenir för att lämna kvar, så en av dem fick följa med i resväskan.
Problemet är bara att jag är en riktigt dålig smugglare. När jag skulle gå genom tullen i Amsterdam syntes det dåliga samvetet säkert lång väg. En tulltjänsteman bad mig kliva åt sidan och öppna resväskan. Det gjorde jag, och där låg den. Den stora, stygga flaskan och stirrade rakt upp på honom.
Han tog upp den, tittade närmare på den och frågade vad i hela friden det var.
”Någon sorts japanskt vin”, mumlade jag medan jag mentalt förberedde mig på dryga böter, fängelse eller vad man nu gjorde med sådana förbrytare i Amsterdam.
Så ni kan förstå att jag blev ganska förvånad när tulltjänstemannen bara ryckte på axlarna, lade tillbaka plastflaskan i resväskan, stängde den och vinkade igenom mig.
Än i dag vet jag inte om det berodde på att han inte kunde läsa de japanska tecknen eller om han helt enkelt inte brydde sig. Men whiskyn kom med hem, och helgen därpå gjorde den stor succé på en studentfest i Sverige.
